Epilepsi har påvisats hos många hundraser och hos vissa raser har man också visat att sjukdomen är ärftlig. Av det skälet bör hundar med epilepsi inte användas i avel.

Ett krampanfall inleds oftast med att hunden är orolig, ett tillstånd som kan pågå under flera timmar. Vid själva krampanfallet spänns musklerna i kroppen och hunden faller omkull. Sedan följer rytmiska ryckningar i benen, ansiktet och halsen. Oftast saliverar hunden kraftigt samt att den ibland även kissar och bajsar på sig. Anfallet brukar vara i 1-3 minuter. Efter anfallet reser sig hunden upp och verkar förvirrad och orolig. Det tar i regel flera minuter innan hunden känner igen ägaren. Ibland tar det upp till ett dygn innan hunden är helt normal till sättet igen. Epilepsi utan orsak kan inte botas. Däremot kan man behandla hundarna med krampdämpande medicin som ges som tabletter.

Behandling brukar inte sättas in om hunden bara har enstaka anfall. Om anfallen däremot kommer ofta eller är väldigt långa behandlas hundarna. Behandlingen blir då oftast livslång. Det är inte alltid som behandlingen lyckas hålla hunden helt fri från anfall. Ibland kan flera anfall avlösa varandra med mycket korta mellanrum. Detta tillstånd kallas för status epilepticus och kan vara livshotande eftersom hjärnan utsätts för syrebrist. Ett sådant tillstånd kräver akut veterinärvård eftersom tillståndet måste brytas med krampdämpande injektioner.
En hund med epilepsi fungerar oftast mycket bra i vardagslivet. Troligen lider inte hunden under själva anfallet eftersom den då vanligen är medvetslös. Eventuellt kan fasen med förvirring och oro innebära psykiska obehag för hunden.

Källa:Veterinär Ingrid Tistedt, SLU, Ultuna

Svår valpning hos vissa raser

Det finns stor variation i utseendet hos olika hundraser. Och just utseendet medför att vissa hundraser kan ha svårare förlossningar än andra.

Hos en del raser utförs kejsarsnitt på mer än hälften av tikarna. Svårigheter i samband med förlossningen kallas dystoki och det är ett av de forskningsområden som bedrivs vid institutionen för kliniska vetenskaper vid SLU.

– Vi studerar varför vissa raser har så svårt att på egen hand föda fram sina valpar, berättar professor Anne-Sofi e Lagerstedt, som tillsammans med flera forskare har specialiserat sig på problem i samband med tikars reproduktion. Det är vissa hundraser som har extra svårt att föda fram valpar. Forskarna vid SLU har gjort en epidemiologisk studie baserad på försäkringsbolaget Agrias statistik över vilka raser som har mest problem.

Raserna med högsta risk för förlossningsproblem är miniatyrraser och mycket stora raser. De raser som finns på listan är bland annat skotsk terrier, chihuahua, irländsk varghund, grand danois och boxer.

En annan grupp med stora problem är de så kallade brachycephala (plattnosiga) hundarna som till exempel bostonterrier, bulldogg och boxer. När det gäller de plattnosiga hundarna vet forskarna att utseendet på bäckenet och valparnas stora huvuden är några av de orsaker som kan ge förlossningsproblem.  Forskarna arbetar även efter hypotesen att plattnosiga hundar sämre klarar av att få tillräcklig mängd syre i samband med förlossningen, än andra hundraser